Idrottsskador – Förebyggande, Behandling och Rehabilitering

Muskelrupturer/muskelbristning

Inom idrott är det ofta förbindelsen mellan muskel och sena, så kallade myotendiösa övergångar som drabbas av. Dessa områden har en nyckelroll genom att vara den struktur där muskelfibrerna och deras endomysium interagerar med senan. Detta område är den ömtåligaste delen av en muskel då kollagenet där inte är så motståndskraftigt. Den vanligaste orsaken till muskelrupturer sker genom att vävnaden behöver motverka höga krafter som töjer i närvaro av aktivt muskelarbete. Vanligast att lägre extremiteter drabbas men även de övre kan drabbas, framförallt i idrottsgrenar där mycket kast förekommer. Ju mer utmattad muskel desto mindre kraft krävs för att skada den. 

Symtom på muskelrupturer

Ljumskskador

Ljumskskador förekommer oftast i fotboll på det dominanta benet som sparkar bollen. På det sparkande benet dominerar quadriceps och höftflexorer vilket gör att bäcken först tippar bakåt och skjuts in mot kroppens mittlinje. Detta gör att bäckenet på det stödjande benet kan rotera fram och förskjuts åt sidan för att kroppen ska kunna stå upprätt. Det ojämna rörelseomfånget kombinerat med obalansen i bäckenet skapar ett nytt spänningsmönster i bäckenet vilket leder till att vissa muskler och ligament blir stelare. Framförallt  är höftböjare, adduktorer och inguinalligamentet de strukturer som skapar ljumskproblem hos idrottare. 

En annan orsak till ljumskproblem är att ett obalanserat bäcken med ett förändrat spänningsmönster, har resulterat i en inflammation i symfysen mellan pubisbenen, Osteitis pubis. Även inflammation i bursan mellan höftledskapseln och iliopsoas-muskeln, Bursae iliopectinea kan ge obehagliga symtom i ljumske. Det ökade trycket i den stelare fascian gör även att bursan utsätts för tryck och irritation. 

Symtom på ljumskproblem 

Knäskador

Knäskador är otroligt vanliga inom idrotter som fotboll, handboll och löpning. En av de vanligaste skadorna i knäet drabbar det främre korsbandet (ACL), särskilt hos kvinnor. Det typiska förloppet för en korsbandsskada är att ett hyperextenderat (helt utsträckt) knä, med foten fixerad i marken, utsätts för plötsligt våld från sidan. Kraften får knäleden att inåtrotera så den hamnar utanför sitt normala rörelseomfång. På grund av ledytornas utformning kan normalt bara inåtrotering av knä ske vid böjt läge. I ett utsträckt knä är lårbenet låst mot skenbenet. Även en försämrad dorsalflexion i fotleden förhindrar knäna att kunna böja sig tillräckligt vilket gör att en stor del av kraften inte kan fördelas i kroppen, utan tas upp av knälederna. Även skador på den inre menisken är vanligt. Skademekanismen för menisker är oftast väldigt lik som vid inre korsbandsskada där en våldsam vridning i knäleden förekommer. Oftast är det just den inre menisken som skadas då den har ett mindre rörelseomfång än den yttre.   

Inom löpning utsätts ledbanden och senorna för långvarig förslitning så de skadas. Ursprunget är ofta en muskulär obalans som gör att strukturerna i knät belastats onormalt och nöts. Löparknä är ett sådant exempel.

 Symtom på ACL- och meniskskador

Symtom på löparknä

Orsaker och riskfaktorer

Den vanligaste orsaken till idrottsskador i benen sker genom kraftiga inbromsningar som kräver excentrisk sammandragning. Vävnaden behöver motverka höga krafter som töjer i närvaro av aktivt muskelarbete. En viss mängd stress kan senor och muskler klara av men via överdrivet repetitivt arbete och ökande mekaniska stimuli kan muskeln till sist skadas. Ju mer utmattad muskel desto mindre kraft krävs för att skada den. Exempelvis sker skador inom fotboll oftast i andra halvlek på grund av ackumulerande utmattning. 

Efter att ha utsatts frekvent av högintensiv belastning inom sin idrottsgren, ingår förutom mekanisk anpassning också en ihållande låggradig inflammationsreaktion runt den extracellulära matrixen. Sådana mikro-inflammationer är associerade med en ökad utsöndring av proinflammatoriska och nociceptiva ämnen. Dessa ämnen ökar kollagensyntesen vilket kan göra att kroppens fascia, det vill säga bindväven, blir stelare. En stel fascia har sämre viskoelasticitet och påverkar våra kroppsrörelser. En sämre lokal elasticitet förhindrar fascian att kunna missforma sig och kunna absorbera krafter, vilket i sin tur ökar risken för skador i det muskuloskeletala systemet. En viss mängd stress kan senor och muskler klara av men via överdrivet repetitivt arbete och ökande mekaniska stimuli blir risken för skador större. 

Summerat, ständig högintensiv belastning, minskade viloperioder och otillräcklig övervakning av bindvävens mekaniska egenskaper kan leda till en lägre toleransgräns för belastning av det muskuloskeletala systemet.

Brist på uppvärmning ökar också risken för att skadas. Förutom ökad rörlighet med bättre viskoelasticitet i fascian, leder även uppvärmning till förbättrad neuromuskulär kontroll och gynnar metabol aktivitet. 

Förebyggande av idrottsskador

Det finns flera metoder att förebygga olika idrottskador. Många förespråkar stretchning av muskler som i rygg, bäcken, axklar och ben. Framförallt bör man lägga en stor vikt på att stretcha iliopsoas – muskeln. Denna muskel fäster bland annat i diafragman som är viktig för vår andning och våra armars funktion. Iliopsoas är också förenad med alla ländkotor, omger vårt nervplexa i ländryggen och är med och styr steglängden. Även stretchning av lårmusklerna är viktigt då de förenar bäcken med nedre extremiteter, omger ischiasnerven och nerver till underbenet.

Ett annat sätt att förebygga överbelastning och skador, är att använda sig av kinsesologitejp/elastisk tejp inför träning och spel för att stabilisera leder och avlasta myofasciala och myotendina strukturer. 

Ordentlig uppvärmning med varierande intensitet ökar metabol aktivitet, ökar kroppstemperaturen och optimerar neuromuskulär kontroll som förbättrar rörelse och balans. 

En annan viktig metod för att förbereda kroppen för de stereotypiska rörelserna i sin idrott är via dynamiska stretchar med hänsyn till myofasciala strukturer. Även att utföra rörelsemönster som ingår i sin idrottsgren, med progressiv ökning i komplexitet och intensitet förbereder kroppen. Det kan vara plötsliga riktningsändringar, faser med acceleration och deceleration, både med eller utan boll. 

Efter träningen behöver man ta hänsyn till kroppens återhämtning. Det är viktigt att fylla på med vätska och energi så kroppen får rätt byggstenar till att kunna återhämta sig. 

Genom att främja cirkulationen kan man optimera fysiologisk metabol status. Aktiviteter som lågintensiv aerobisk träning som är inte idrottsspecifik och utsätter lederna högt tryck gynnar återhämtningen med. 

Rätt redskap och skydd är också viktigt för att förebygga skador. Att investera i ett par bra skor anpassat för sin idrottsgren förebygger fot- och fotledsskador. 

Behandling av idrottsskador

Behandlingsmetoder vid idrottsskador är ofta baserat på den struktur som har skadats som muskel, ligament, sena eller skelettben. Vanliga behandlingsmetoder kan för enklare skador inkludera kortare viloperioder, lättare stretching och mjukdelsbehandling. Ibland kan receptfria smärtstillande mediciner användas. Vid allvarliga skador kan immobilisering via ortoser eller gips krävas. Vid stark smärta kan starkare smärtstillande mediciner krävas. Även kirurgi kan behövas för att reparera skadan. Sedan följer en process av noggrann fysioterapi för att man på bästa sätt ska kunna återgå till sitt spel utan risk att riva upp skadan eller att dra på sig ytterligare skador. 

RICE-metoden

R.I.C.E-metoden (vila, is, kompression, höjning)

En omedelbar åtgärd för att hantera smärta och svullnad efter en idrottskada är att använda R.I.C.E-metoden. Detta står för vila (rest), is (ice), kompression (compression) och höjning (elevation):

Rehabilitering och återhämtning

En viktig del att ha med när det gäller rehabilitering är att ta hänsyn till hur kroppens muskuloskeletala system anpassar sig till idrotten. Vid skador ställs kliniska diagnoser med associerade terapier som traditionellt har fokus på muskel, sena eller skelettben. Rehabilitering och återgång till spel innebär ofta träningsprogram baserade på progressiv belastning som är anpassat till individuella krav. Det kan vara olika former av excentrisk träning, coreträning, dynamisk stabilisering och muskelaktivering. 

Forskare inom idrottsvetenskap menar att rehabiliteringen behöver optimeras då träning med hög belastning krävs för att optimera sportprestation. Ett förslag är att använda manuella tekniker i rehabiliteringen för att stimulera den extracellulära matrixen i muskeln så att den återgår från ett högt spänt läge ett mer lågt. Rörelsen blir bättre i muskeln och den kan lättare glida över andra strukturer och ta emot krafter bättre. Vid skador är det även viktigt att se över effekten av artrofibros (överdriven ärrvävnad) om man väljer att immobilisera och skydda skadan. 

Coreträning är ofta en metod som används vid rehabilitering. Värt att notera är att coreträning baserad på överföringen av krafter mellan ländrygg och den transversala magmuskulaturen kan vara begränsad, då den bakre förbindelsen av ländryggen ofta är förtjockad. För att förbättra glidningen mellan muskler under kontraktion och förbättra lumpopelviska regionens funktionella effektivitet vid rörelse, rekommenderas att man även jobbar med manuella metoder för att förbättra glidningen mellan de olika musklerna.              

Vanliga skador i olika idrotter

Oavsett vilken nivå man tränar på kan man riskera att skadas vid idrottsutövande. Oftast är det de kroppsdelar som belastas mest inom en idrottsgren som skadas. Exempelvis drabbas oftast nedre extremiteter för skador i fotboll och de övre i kastsporter som spjut. 

Några vanliga skador som drabbar de nedre extremiteterna i samband med sportutövande är muskelbristningar i lår- och vadmusklerna, avslitna ligament i knäleden, meniskskador, hälseneruptur, inflammation i ljumsken och fotledsskador som stukningar. Skador som förekommer hos de övre extremiteterna kan vara impingement, tennisarmbåge, muskelbristningar i rotatorkuffen, dislokation av axel, nyckelbensfraktur och bicepsseneruptur.  

Här kan du läsa mer om vanliga skador inom olika idrotter och sporter:

Hur Fasciaklinikerna kan hjälpa dig

På Fasciaklinikerna har vi en helhetssyn för behandling av idrottsskador. Vårt team av terapeuter använder sig av fasciaterapi, en mycket effektiv friskvårdsbehandling. Fascian är det nätverk av bindväv som sammanbinder och genomtränger allt i vår kropp. Alla celler, vävnader (till och med benvävnad), muskler och organ innehåller fascia. 

En fasciabehandling fokuserar på att lösa upp spänningar och adhesioner i fascian och att öka dess flöde. På så vis kan vi balansera kroppen så att smärta minskar, förbättra styrka och öka rörligheten. Minskat tryck och ökat flöde i fascian gör också att cellmembranen lättare kan ta upp näring och avger avfallsprodukter. Behandlingen ger en behaglig avslappning och gör inte ont. Ökad cirkulation med jämnare belastning kan gynna kroppens egen läkning. En mer jämn belastning gör dessutom att kroppens strukturer inte utsätts för överdrivet slitage, vilket minskar risken att dra på sig ytterligare skador. 

Under ett besök gör vi en analys av hela kroppen för att se vart kompensationer och snedbelastningar finns och hur de har spridit sig. Finns det en obalans i kroppen finns det risk att de sprids vidare och påverkar andra strukturer som muskler och leder. Det är därför det är mycket viktigt att snabbt söka hjälp så fort du får några symtom. 

Genom att kombinera traditionell medicinsk behandling med fasciabehandling strävar vi efter att optimera din återhämtning och minimera risken för att dra på dig ytterligare skador. Besök vår webbplats för mer information och boka en konsultation idag!